Jag såg på Amadeuz. Han stod i sin box och åt på sitt hö. Jag kunde inte sluta tänka på den där mannen som hade jagat mig. Vad ville han mig? Plötsligt glömde jag att vara rädd för hästar och öppnade boxdörren. Amadeuz lyfte på sitt huvud och tittade på mig en lång stund, innan han återigen dök ner med mulen i höet igen. "Åh, Amadeuz..." Han lyfte sitt huvud igen och gnäggade lågt. Jag klappade honom på halsen. "Jag har verkligen saknat dig gubben, jag är så ledsen för att jag inte kunnat vara med dig" En tår rann nerför kinden på mig. Jag hade verkligen saknat honom och jag skulle gå i miljontals bitar om han skulle lämna mig. Och med lämna menar jag att mamma skulle sälja honom. Då skulle jag troligtvis aldrig mer få träffa honom...

 

Plötsligt hörde jag ett muller. Jag tittade ut genom den lilla rutan och fick syn på en blixt som lyste upp hela himlen. Jag stängde boxdörren, men stannade kvar inne hos Amadeuz. Jag satte mig ner i ena hörnet av boxen, där det var helt rent och lyssnade på åskan. När jag var mindre hade jag varit livrädd för åskan, men inte för blixten, men nu var det snarare motsatsen. Jag sneglade mot rutan och en till blixt slog till. Jag begravde ansiktet i händerna och ville inte se eller höra ovädret. Efter en kort stund tvingade jag mig själv att ta undan händerna och se. Jag förväntade mig att få se Amadeuz stå där och tugga lugnt på sitt hö, men jag fick se en helt annan sak... Framför mig stod en lång svartklädd man...