Okej, om ni inte minns vad som hänt får ni titta i berättelsens kategori, som jag fick göra :)

_________________________________________________________________________________________

Jag såg upp på mannen, som stirrade på mig. Aldrig hade jag varit så här rädd och ovädret gjorde det inte det minsta bättre. Jag öppnade munnen för att säga något, men stängde den lika snabbt när mannen vände sig mot Amadeuz, som fortfarande stod i sin box. 'Om du rör dig eller säger någonting, så tar jag hästen med mig och du sitter kvar här' Mannen skrattade elakt och tog upp ett tjockt rejält rep från golvet, som legat några meter ifrån honom. Han gick fram till mig och band fast repet hårt runt mig. Jag visste inte vad jag skulle göra och nu, när mina armar och ben var fast, kunde jag göra betydligt mycket mindre än vad jag kunde gjort för bara några minuter sedan. Mannen öppnade dörren till Amadeuz box och trädde på honom grimman som hade hängt på kroken utanför boxen. 'Men...' Sa jag och brydde mig inte om att vara tyst. 'Du kan inte ta honom! Släpp honom!' Mannen flinade mot mig. 'Vadå kan inte?' Sa han och fortsatte sedan. 'Jag är hästtjuv, det är mitt jobb' Avslutade han och skrattade elakt, ännu en gång.

 

Jag kunde inte tro det. Vad ville han Amadeuz? Jag kämpade för att ta mig loss, när han ledde ut Amadeuz från stallet. 'NEJ!!' Skrek jag. Efter en kort stund hade mannen och Amadeuz försvunnit och jag kunde inte längre höra dem. Plötsligt sprang tre andra män in i stallet. De täckte mig med halm, så att ingen skulle kunna se mig. Jag hörde att de gjorde någonting, men kunde inte se vad. Några minuter senare gick även dem ut och smällde igen stalldörren efter sig.

 

Efter bara någon minut efter att de gått, kände jag att det luktade rök. Jag förstod då vad de tre männen hade gjort... De hade tänt eld på stallet!

 

Förlåt för att jag inte skrivit fortsättningen på Amadeuz, har bara inte orkat :/ Men så fort jag får några riktigt bra idéer, så ska jag nog skriva på den ;D

 

 

Jag såg på Amadeuz. Han stod i sin box och åt på sitt hö. Jag kunde inte sluta tänka på den där mannen som hade jagat mig. Vad ville han mig? Plötsligt glömde jag att vara rädd för hästar och öppnade boxdörren. Amadeuz lyfte på sitt huvud och tittade på mig en lång stund, innan han återigen dök ner med mulen i höet igen. "Åh, Amadeuz..." Han lyfte sitt huvud igen och gnäggade lågt. Jag klappade honom på halsen. "Jag har verkligen saknat dig gubben, jag är så ledsen för att jag inte kunnat vara med dig" En tår rann nerför kinden på mig. Jag hade verkligen saknat honom och jag skulle gå i miljontals bitar om han skulle lämna mig. Och med lämna menar jag att mamma skulle sälja honom. Då skulle jag troligtvis aldrig mer få träffa honom...

 

Plötsligt hörde jag ett muller. Jag tittade ut genom den lilla rutan och fick syn på en blixt som lyste upp hela himlen. Jag stängde boxdörren, men stannade kvar inne hos Amadeuz. Jag satte mig ner i ena hörnet av boxen, där det var helt rent och lyssnade på åskan. När jag var mindre hade jag varit livrädd för åskan, men inte för blixten, men nu var det snarare motsatsen. Jag sneglade mot rutan och en till blixt slog till. Jag begravde ansiktet i händerna och ville inte se eller höra ovädret. Efter en kort stund tvingade jag mig själv att ta undan händerna och se. Jag förväntade mig att få se Amadeuz stå där och tugga lugnt på sitt hö, men jag fick se en helt annan sak... Framför mig stod en lång svartklädd man...

 

Det hade blivit kväll nu. Jag var trött och orkade knappt hålla ögonen öppna. Jag satte mig ner i gräset och slöt ögonen.

 

Jag vet inte hur länge jag sov, men plötsligt hörde jag något. Jag reste mig upp och fick syn på en skugga bakom ett träd en bit bort. Jag kunde inte se vem eller vad det var, men konstigt nog, var jag inte det minsta rädd. Skuggan började röra på sig och närmade sig mig väldigt sakta. Mitt hjärta bankade snabbare och då insåg jag att jag faktiskt var rädd. Jag slängde mig efter min väska, men till min förvåning var den borta. Den var inte längre kvar där jag lämnade den och jag beslöt mig för att springa härifrån så fort som möjligt. Men precis innan jag började springa såg jag att skuggan höll något i handen. Något vasst... En kniv! Jag sprang hemåt så fort jag kunde, men kunde höra fotstegen bakom mig närma sig. Äntligen såg jag vårt hus! När jag var framme vid dörren slängde jag mig på dörrhandtaget och kastade mig in i huset. Jag smällde igen dörren och låste.

 

Det bankade hårt på dörren och jag började skrika efter hjälp. "HJÄLP MIG! SNÄLLA NÅGON!" Plötsligt hörde jag hovslag. Sen hörde jag att någon skrek. Efter en stund blev det tyst och jag öppnade ytterdörren och det första jag fick syn på var Amadeuz. Nedanför honom låg en man med kniven tätt intill sig. Jag tänkte efter en kort stund, men förstod precis vad det var som hade hänt; Amadeuz hade räddat mitt liv...

Äntligen fick jag gå från matbordet. Jag gick raka vägen upp till mitt rum och satte mig på sängen. Jag bara satt där, mer än så gjorde jag inte. Efter en stund fick jag nog och ville bara härifrån. Så jag tog fram papper och penna och började skriva.

 

 

Jag vek ihop pappret och ritade dit ett litet hjärta. Sen gick jag ner till köket, la pappret på köksbordet, packade en väska med mat och vatten och begav mig härifrån. Jag visste vart jag skulle, in i skogen... Efter en halvtimme var jag framme vid mitt favoritträd. Om någon visste att jag hade ett favoritträd, skulle de tro att jag var galen. Här hade jag suttit redan när jag var mindre, när jag ville komma ifrån allting. Men mest av allt ville jag komma ifrån verkligheten... Jag önskade att allt var annorlunda, att jag var lycklig och att jag aldrig skulle förlora Amadeuz.

 

Bara en stund efter att mamma berättat om träningslägret, ville hon prata med mig igen. "Teresa, du är väl medveten om att vi måste sälja Amadeuz, om du inte rider honom?" Jag drog efter andan. "Nej! Han är min bästa vän!" Skrek jag och rusade upp för trappan, in i mitt rum och smällde igen dörren efter mig. Jag slängde mig ner i sängen och begravde ansiktet i kudden.

 

Den halvtimmen jag låg där, kändes som flera timmar. Jag hade sett hemska bilder i huvudet. Amadeuz hade inte varit min längre och han hade varit uppstallad på andra sidan jordklotet. Kudden var alldeles blöt, efter att jag gråtit floder av tårar. Jag satte mig upp och satt på sängkanten en stund, innan det knackade på min dörr. Jag mumlade något ohörbart och mamma öppnade dörren och gick in. Hon satte sig bredvid mig och la en arm runt mina axlar. "Teresa, det enda jag begär är att du ska ta hand om honom och rida honom" Sa hon försiktigt. "Mamma, jag är rädd... Inte för Amadeuz, utan för olyckan, att det ska hända igen" Svarade jag och kände hur tårarna började komma.

 

En timme senare satt jag, mamma och min lillasyster Leah vid köksbordet. Ingen sa något, inte ens Leah som brukade pladdra på jättemycket så fort hon fick chansen. Jag petade med gaffeln i maten. Jag var inte hungrig och ville helst bara sitta ensam i mitt rum.

"Teresa, kom ner hit." Min mamma Camilla ropade på mig från undervåningen. Jag gick ner för den smala trappan och i köket stod mamma och log. "Ja?" Svarade jag kort och såg undrande på henne. "Jag har anmält dig till ett träningsläger med Amadeuz!" Sa hon och slog ut med armarna, redo för en kram. Jag såg förvånat på henne. "Men mamma..." Hon förstod genast vad som var fel. "Men gumman, är du fortfarande rädd för att rida?" Jag nickade osäkert och gick fram och gav henne en kram.

 

 

Det är ett år sedan olyckan. Olyckan som förändrade mitt liv, förstörde mitt liv. Jag kommer ihåg allting så tydligt, in i minsta detalj. 

~

Dagen efter olyckan hade mina föräldrar förklarat för mig att jag fått en lätt hjärnskakning... Och brutit vänstra benet. Amadeuz mådde som tur var bra.