Jag och Tove red en liten uteritt barbacka på våra frieserhästar :D

 

 

 

 

Mitt fina försök att döda två skelett i Minecraft lyckades... fast det misslyckades också som ni ser på bilden nedan! Cx

 

 

 

Namn: Ravenfeather aka. Korpen

Ålder: 4 år

Kön: Hingst

Inriktning: Allround och trickträning

 

Ravenfeather, även kallad Korpen, föddes på en liten gård på södra Jorvik. Efter ett tag såldes han vidare till Steves gård för att vara uppstallad där tills det var dags att sälja honom. Steve red in och påbörjade hans träning och nu ska då jag fortsätta med hans träning.

Nu ska jag åka och hämta en Frieser vid namn Ravenfeather :D 

Det hade blivit kväll nu. Jag var trött och orkade knappt hålla ögonen öppna. Jag satte mig ner i gräset och slöt ögonen.

 

Jag vet inte hur länge jag sov, men plötsligt hörde jag något. Jag reste mig upp och fick syn på en skugga bakom ett träd en bit bort. Jag kunde inte se vem eller vad det var, men konstigt nog, var jag inte det minsta rädd. Skuggan började röra på sig och närmade sig mig väldigt sakta. Mitt hjärta bankade snabbare och då insåg jag att jag faktiskt var rädd. Jag slängde mig efter min väska, men till min förvåning var den borta. Den var inte längre kvar där jag lämnade den och jag beslöt mig för att springa härifrån så fort som möjligt. Men precis innan jag började springa såg jag att skuggan höll något i handen. Något vasst... En kniv! Jag sprang hemåt så fort jag kunde, men kunde höra fotstegen bakom mig närma sig. Äntligen såg jag vårt hus! När jag var framme vid dörren slängde jag mig på dörrhandtaget och kastade mig in i huset. Jag smällde igen dörren och låste.

 

Det bankade hårt på dörren och jag började skrika efter hjälp. "HJÄLP MIG! SNÄLLA NÅGON!" Plötsligt hörde jag hovslag. Sen hörde jag att någon skrek. Efter en stund blev det tyst och jag öppnade ytterdörren och det första jag fick syn på var Amadeuz. Nedanför honom låg en man med kniven tätt intill sig. Jag tänkte efter en kort stund, men förstod precis vad det var som hade hänt; Amadeuz hade räddat mitt liv...

 

Nu är jag då tillbaka och ska börja blogga som vanligt! :)

Dålig uppdatering på tisdag, onsdag och torsdag denna veckan :) Nu vet ni det, jao :3

Äntligen fick jag gå från matbordet. Jag gick raka vägen upp till mitt rum och satte mig på sängen. Jag bara satt där, mer än så gjorde jag inte. Efter en stund fick jag nog och ville bara härifrån. Så jag tog fram papper och penna och började skriva.

 

 

Jag vek ihop pappret och ritade dit ett litet hjärta. Sen gick jag ner till köket, la pappret på köksbordet, packade en väska med mat och vatten och begav mig härifrån. Jag visste vart jag skulle, in i skogen... Efter en halvtimme var jag framme vid mitt favoritträd. Om någon visste att jag hade ett favoritträd, skulle de tro att jag var galen. Här hade jag suttit redan när jag var mindre, när jag ville komma ifrån allting. Men mest av allt ville jag komma ifrån verkligheten... Jag önskade att allt var annorlunda, att jag var lycklig och att jag aldrig skulle förlora Amadeuz.

 

Bara en stund efter att mamma berättat om träningslägret, ville hon prata med mig igen. "Teresa, du är väl medveten om att vi måste sälja Amadeuz, om du inte rider honom?" Jag drog efter andan. "Nej! Han är min bästa vän!" Skrek jag och rusade upp för trappan, in i mitt rum och smällde igen dörren efter mig. Jag slängde mig ner i sängen och begravde ansiktet i kudden.

 

Den halvtimmen jag låg där, kändes som flera timmar. Jag hade sett hemska bilder i huvudet. Amadeuz hade inte varit min längre och han hade varit uppstallad på andra sidan jordklotet. Kudden var alldeles blöt, efter att jag gråtit floder av tårar. Jag satte mig upp och satt på sängkanten en stund, innan det knackade på min dörr. Jag mumlade något ohörbart och mamma öppnade dörren och gick in. Hon satte sig bredvid mig och la en arm runt mina axlar. "Teresa, det enda jag begär är att du ska ta hand om honom och rida honom" Sa hon försiktigt. "Mamma, jag är rädd... Inte för Amadeuz, utan för olyckan, att det ska hända igen" Svarade jag och kände hur tårarna började komma.

 

En timme senare satt jag, mamma och min lillasyster Leah vid köksbordet. Ingen sa något, inte ens Leah som brukade pladdra på jättemycket så fort hon fick chansen. Jag petade med gaffeln i maten. Jag var inte hungrig och ville helst bara sitta ensam i mitt rum.

"Teresa, kom ner hit." Min mamma Camilla ropade på mig från undervåningen. Jag gick ner för den smala trappan och i köket stod mamma och log. "Ja?" Svarade jag kort och såg undrande på henne. "Jag har anmält dig till ett träningsläger med Amadeuz!" Sa hon och slog ut med armarna, redo för en kram. Jag såg förvånat på henne. "Men mamma..." Hon förstod genast vad som var fel. "Men gumman, är du fortfarande rädd för att rida?" Jag nickade osäkert och gick fram och gav henne en kram.

 

 

Det är ett år sedan olyckan. Olyckan som förändrade mitt liv, förstörde mitt liv. Jag kommer ihåg allting så tydligt, in i minsta detalj. 

~

Dagen efter olyckan hade mina föräldrar förklarat för mig att jag fått en lätt hjärnskakning... Och brutit vänstra benet. Amadeuz mådde som tur var bra.

Tänkte skriva en berättelse här på bloggen :D Självklart om hästar och i olika delar. Första delen beräknas komma upp ikväll eller tidigt imorgon ;)

 

Tränade på att hoppa staket, höbalar och murar i Hollow Woods med Star :) Han var pigg och framåt hela tiden och lyssnade väldigt bra :D Jag var nära på att ramla av några gånger också, då han hoppade lite knasigt då och då Cx Men ingen är skadad och det blev en lyckad träning!

 

 

Red upp till Valedales ridbana och tränade dressyr med Frostie :) Han arbetade på bra under hela passet och gick jättefint, speciellt i galoppen ;D Tänkte anmäla mig till en dressyrtävling som är nästa vecka på lördag, då jag känner att dressyr är Frosties starka sida och då vill jag gärna testa honom i en lätt tävling ♥